En krönika i naturvårdens och rovdjursdebattens tecken

Rörande den aktuella debatten om rovdjuren i landet kan man ha många åsikter. Något man dock skall ha klart för sig är att radikalisterna, oavsett ståndpunkt, är dem som hörs mest. Vissa påmanar skyddsjakt på Västmanlands läns rovdjur som främst består av lodjur och varg med argument om rädda bybor, rivna får eller osäkra skogar. Artiklarna i våra dagstidningar börja dugga allt tätare med rubriker om rovdjursattacker och spridda observationer. Allmänheten börjar därmed få upp ögonen för rovdjuren och inser att de är på tillbakagång från att vara så gott som utdöda efter århundraden av intensiv jakt. Ämnet stannar nu inte inom naturvårdarnas väggar utan varje människa, från konsulten på Östermalm till renskötaren i Jämtland, har skaffat sig en egen uppfattning.

Den stora frågan är inte om rovdjuren ska finnas i skogen, för de flesta är eniga om att de har en plats i vår fauna, utan frågan är om de är för många, och vad är en lämplig gräns? Vargkramarna viftar med banderoller om att utöka den svenska rovdjursstammen, medan en liten del av jägareförbundet får blodsmak i munnen när de tänker på hur många älgar och rådjur som förgås i rovdjurens käftar. Det handlar i månget fall mycket om kultur och hat till rovdjuren utan att veta varför. Historiskt har vi alltid hyst ett hat mot rovdjur. Men vad händer när två olika läger vill olika saker? Som en liten snorig grabb som bråkar med sin mamma går han och gör hyss för att stärka sin ståndpunkt. Jag drar med den anekdoten paralleller till dem som lägger ut förgiftat kött i skogen, de som skriker högre än de andra för egen vinning, de som vägrar inse de problem som rovdjuren för med sig och de egentliga offren som står mitt emellan debattlägren, nämligen dem vars tamdjur eller boskap sett lodjuret eller ulven i vitögat. Anfall är bästa försvar!
Är dessa så kallade ”offer” värda den publicitet de ådragit sig i media. Är inte rovdjurshotet befängt och förstorat eller krävs det tvärtom ännu mer påstridigheter för att höja ögonbrynen hos de styrande i den kungliga huvudstaden? För såhär kan det väl inte fortgå?

Inget av lägren vill ge upp sina intressen. Människan är en ras oförmögen att kompromissa och därmed kommer alla intresseområden strida till sista bloddroppen för sin sak. Boskapsägaren med får i hagen vill att hans djur ska kunna beta i lugn och ro utan att mötas av ett blodbad morgonen därpå. Jägaren vill bejaka sina intressen och fortsätta med sitt fritidsintresse genom att jaga klövvilt precis som föregående år och året innan det. Samtidigt vill naturvårdarna, naturfotograferna, dendrofilerna och de allmänt naturintresserade att rovdjursstammen skall öka, kanske som kompensation för gammal missunnsam historia, turism eller öka chanserna för studier och observationer i hopp om en vad de kallar levande skog och vild natur. För att få perspektiv på samtliga intressesörers område krävs lite statistik. Viltskadecenter som arbetar på uppdrag av Naturvårdsverket ger årligen ut utförlig statistik över antalet rovdjursangrepp i landet. I viltskadestatistiken för 2008 finns att läsa att tjugoen tamdjur attackerades under detta år till följd av rovjursattacker, varav tjugo av dessa svarar varg för och för resterande lodjur. Följer man upp statistiken för föregående år 2007 dödades fem stycken får av lodjur. Blickar ytterligare tre år tillbaks, således år 2004-2006 har inget tamdjur attackerats av lodjur medan en attack av varg skedde år 2006. Samtliga tamdjur i detta fall är får och antalet avser endast Västmanlands Län. Vad dessa totalt sett tjugosju attacker under en femårsperiod säger oss är upp till var och en att tycka. Somliga tycker att det är tjugosju för många medan somliga anser att det är något man får leva med i rovdjurstäta områden. Men det förekommer nästan lika ofta att lösspringande hundar dödar tamboskap eller för den delen andra hundar. Vargdödade hundar uppgår till 151 stycken under åren 1997-2005. Viktikt att poängtera är att 98% av hundarna sprang lösa och över 85% av dessa hundar var inblandade i jakt.

Visst är det sorgligt då många av tamdjuren bär egna namn och är vänner till familj och barn, men somliga menar på att det är människans brist att inte se det större perspektivet utan istället klaga över sin egen olycka. Likt sparvhöken eller grannkatten tar en blåmes vid julkärven, rådjuren äter krokus på vårkanten eller pilfinken tigger smulor på uteserveringen handlar allt om överlevnad. Djuren vet inte vad som är rätt eller fel i våra ögon. Skadorna för personen är förståeligt jobbiga när rovdjur attackerar tamboskap, men nationellt sett är skadorna väldigt få. Av de totalt 185 tamdjur som attackerades av varg under 2008 utfördes dåden av enbart tre vargar. Det är tydligt att ett fåtal individer får stå till svars för en hel ras fortlevnad inom landets gränser. De tre vargarna är nu avlivade med anslag om skyddsjakt.

Men skall alla helt underkasta sig rovdjuren? Ingen räknade med vargen och rätt som det var stod många jaktlag helt utan tilldelad älg att skjuta. En varg konsumerar mycket älg, mycket mer än vad somliga kunde föreställa sig eller för den delen kanske brydde sig om, nämligen närmare hundra älgar om året. Älgstammen är på sin lägsta nivå på över trettio år. Jägare kände sig förståeligt överkörda, fråntagen sina fritidsaktiviteter och det utan att ha någon som helst makt att göra något åt det. Vargen var fredad. Svenska Jägareförbundet är en stor förening som med sina viltbefrämjande kunskaper skulle förvalta viltvården i Sverige och med statligt stöd på femtio miljoner kronor för citat ”… i uppdrag att verka för förändrade attityder mot rovdjur och bekämpa förekomst av illegal jakt” (Motion 2008/09:MJ232) fanns det mycket pondus att lägga bakom sina medlemmars talan. Somliga menar på att det är genom sina resurser som jägarna fått större inflytande inför politikerna än vad naturvårdsorganisationerna har. Den som skriker högst behöver inte ha rätt, men ingen ska behöva känna sig överkörd eller försummad. Naturvårdarna menar att dessa pengar har använts felaktigt för att tillgodose sina medlemmars enskilda önskemål och bara spätt på rovdjurshatet. Insikten måste finnas hos alla att alla behov inte kan tillgodoses, och återigen är vi inte på en kompromiss, vilket inte alltid är så uppskattat i en fejd. Men även om underkastelse inför rovdjuren inte är rätt väg att gå, måste fler få ökad respekt för dessa djur och inse många av fördelarna. I gengäld måste många sluta gulla med rovdjuren. Skall till exempel vargen återgå till sin naturliga ekologiska roll som den enskilde som håller efter älgstammen krävs tio gånger mer varg än vi har i dagsläget, vilket med rådande situation blir otänkbar. Men jakt innebär inte någon som helst rättighet utan är en vårdande sysselsättning där man skördar av ett överskott. Därmed ska inte jägare kliva in och hävda sin rätt till älgjakt lika lite som naturvårdare blint skall sikta på en expansiv rovdjursstam och blunda för konsekvenserna. Ge människorna lite andrum och tid att anpassa sig efter rådande förhållanden. De som beslutar vilken väg vi skall gå är regeringen. Därför ska de inte vända kappan mot vinden och ta ett hastigt beslut. Förvalta våra rovdjur väl istället för att mata den mun som skriker mest. Fakta innan handling!

Vad som krävs nu är information till allmänheten. Kunskapen finns där ute att hämta. Folk är i många fall rädda för våra rovdjur, trots att de bara förlitar sig på gamla skrönor och muntliga berättelser likt dem om troll, älvor och tomtar. Med en ökad förståelse och insikt kommer det vara lättare att anpassa sig i en natur där rovdjur blir allt vanligare. Det kommer sällan som en chock för den som bor i området att det fanns lodjur eller varg i skogen, ändå får tamdjuren gå ute på natten, jägaren jagar med okopplad hund mitt i vargreviret eller familjehunden tillåts springa lös i bärskogen inom lodjurets hemområde. Det låter inte så intelligent, men det är precis vad som förekommer. Att be om trubbel, som någon slagkraftigt antydde. Men det är något som man alltid har gjort och självklart ska man kunna släppa hunden fri nu med, utan förändringar. Eller? Det är tydligt att skogskära människor inte lärt sig leva med rovdjur inpå knuten. Attackerna på tamdjur varierar kraftigt från år till år, medan vargdödade hundar ökar. Det är tydligt att somliga har svårt att ändra sina vanor. Faran ligger sällan i rovdjuren själva utan i människans naiva inställning eller okunskap. Lösningarna (Eller snarare de förebyggande åtgärderna, eftersom inget helt skyddar från rovdjur), finns där, men kanske inte viljan att ändra på något, och är det då lika synd om den vars hund blivit riven av gråben? Hur kommer det sig att rovdjursattacker i nya ovana rovdjursområden är mer frekventa än i områden där befolkningen är vana med rovdjur?

Trots påstridigheter från små grupper som förespråkar ökad jakt på rovdjur har allmänheten en positiv syn på rovdjur. Rikstäckande samt lokala undersökningar pekar tvärt emot vad djungeltrumman säger, att folk inte delar rovdjurshatet. De eldsjälarna som lagt ner stora mödor och besvär på att bevara och utöka varg- och lodjursstammarna blir nu överkörda av den ljudliga skara som vill förändra rovdjurspolitiken och sätta en kvot för vargstammen i Sverige till 210 vargar samt 1250 lodjur. En hel årstillväxt av varg kommer skjutas av. Ett dråpligt bakslag för många, ett steg i rätt riktigt enligt andra. För även om vargen skjuts av kommer den inte försvinna, bara hejda framfarten.

Människan vägrar kliva åt sidan utan vill vara den som håller i spakarna. Vi har laborerat med våra bestånd av vilt så att systemet kommit i självgungning. Naturen har en balans som människan vart och petat på otaliga gånger, just ur trafiksäkerhetspunkt, allmän trygget etc. Om det inte vore så att man inte såg skogen för alla träd och man blickade framåt i tiden och på hur något skall förvaltas till kommande generation så får man inte stampa blind i nuet och gnälla över det som händer för stunden. Vi är just nu i en övergångsfas där vi på bara några decennier fått tillbaks våra rovdjur. Därför är saker och ting nya och skrämmande. En roll vi måste växa in i och alla grupper behöver andrum innan naturvårdare siktar på en vargstam på uppemot fyrahundra djur. Dock måste nej-sidan acceptera fler rovdjur när människor och kunskap hunnit ifatt rovdjurstillväxten och acceptansen spridit sig till alla landets hörn.